Cookies Policy
We use our own or third-party cookies to offer the best navigating experience and service. If you continue navigating, it will be understood that you accept our Cookies Policy
BLOG | NYHETER | 11 March 2016

Intervju: Alex Txikon efter Nanga Parbats första vinterbestigning

Lite mer än en vecka har gått sedan Alex Txikon, Ali Sadpara och Simone Moro utförde den första vinterbestigningen i Nanga Parbats historia. Detta blev kulmen på en mer än 25 år lång serie av försök där nästan 30 expeditioner, med några av världens främsta himalayaklättrare, provade sin lycka på detta svårbestigna berg.

Från vänster: Ali Sadpara och Alex Txikon på toppen av Nanga Parbat.
Anledningen till att Nanga Parbat är så svårbestiget är dess extrema höjdskillnad med mer än 4000 m bergsvägg från samtliga basläger upp till toppen. En tekniskt krävande höjdskillnad och som satt i sitt sammanhang, är den största av alla åttatusingar, Everest inkluderad. Berget är inte bara tekniskt krävande och har stor höjdskillnad, Nanga Parbats klimat är direkt ogästvänligt, speciellt på vintern. Det ligger precis där Karakorum och Himalaya förenar sig, isolerat från andra berg.

Alex Txikon valde inte den enkla vägen upp, utan den led som krävde mest arbete i de lägre områdena. Ett hårt arbete med tung utrustning som krävde mycket förberedelse, men det är å andra sidan den mest direkta vägen mot toppen när de väl nått 7000 m.

Tiden har bevisat att de hade rätt. Med stora krafttag, trogna sina planer, tålamod och sunt förnuft har de kunnat nå toppen.

Ett bra exempel på detta var när de innan toppförsöket valde att inkludera Simone Moro och Tamara Lunger i sitt replag. Väderluckan lovade bra väder, något som kan vara en engångsföreteelse på detta berg, leden var preparerad ända fram till Camp 3. Med erfarenheter från föregående år valde de att bege sig upp till Camp 2 och 3 för att låta Tamara och Simone acklimatisera sig och för att säkerställa att allt var redo inför den slutgiltiga bestigningen.

Alex Txikon och journalisten Igone Mariezkurrena har sedan de övergav baslägret befunnit sig i Pakistan, tillsammans med Simone Moro, Tamara Lunger, Ali Sadpara och sina pakistanska vänner från baslägret och dess familjer. Efter återkomsten till mer befolkade områden, och med perspektivet som detta ger, passar vi på att intervjua Alex från hans hotell i Islamabad.

Hur var dagen för bestigningen?

Väldigt tung. Jag tror faktiskt att vi lyckades utföra bestigningen på grund av att vi var sena att bege oss av mot toppen. Vi lämnade lägret klockan 6 på morgonen, men även om vi lämnade sent så visste vi att vi hade nog med tid för att nå toppen. Om vi hade begett oss av tidigare så hade vi antagligen aldrig nått toppen, på grund av den extrema kylan och att vi då varit tvingade att korsa några områden nedanför korridoren på natten eller i gryningen, och vi hade därmed antagligen varit tvungna att vända om.

Hur många grader var det under den slutgiltiga bestigningen?

De hade förutsett temperaturer ned mot -35ºC, men det var mycket värre än så. Vi hade temperaturer ned till -40ºC och ännu kallare, kanske ända ner till -45ºC, med vindar på mellan 30 och 40 km/h. På hög höjd så är det nästan omöjligt att uthärda sådana förhållanden.

Men var ni säkra på att ni skulle klara av att nå toppen?

Ja. Vi kände oss starka, vi har arbetat hårt i år och vi visste att vi kunde fortsätta framåt trots förhållandena.

Ni delade upp er vid den sista stigningen. Vad hände?

För mig verkade leden via korridoren var den rakaste vägen mot toppen och därför valde vi att fortsätta den vägen, Simone, Tamara och jag. Ali, som har bestigit berget på våren sa att han ville fortsätta via den bergigare delen, då han redan kände till den vägen. Vi andra såg det inte lika självklart och därför fortsatte vi via korridoren.

Och korridoren var mer komplex än det ni hade förväntat er?

Ja. Mycket brantare och framförallt så var det väldigt mycket is. Med stora böljande former, liknande de sastrugis som bildas på Antarktis men vertikalt. Vi var därför tvungna att röra oss försiktigt, något som vi inte var förberedda på. Vi kunde därför inte heller tillåta minsta felsteg, allt detta i -40ºC på åttatusen meters höjd. T.ex. så hade vi bara en isyxa var, om den lossnar från handen och du tappar den, så får du stora problem.

Hur nådde ni toppen?

Ali nådde toppen först, jag nådde den cirka 15 minuter senare och Simone kom strax därefter. Förutom att vi tog olika vägar så väntade vi på Tamara under bestigningen. Simone inväntade henne lite längre och de hade även mindre acklimatisering till höjden. Ali och jag hade arbetat mycket på berget och spenderat flera nätter både i Camp 1, Camp 2 och Camp 3. Leden som Simone och Tamara hade valt, innan de anslöt sig till oss, tillät dem endast en natt i Camp 2, förutom natten vid förberedelsen av leden och nätterna på väg mot toppen när vi sov alla fyra i Camp 2, Camp 3 och Camp 4.

Från vänster: Ali Sadpara och Simone Moro på toppen av Nanga Parbat.

Simone Moro och Alex Txikon på toppen av Nanga Parbat.
Vad kände du när du nått toppen?

Vi stannade på toppen ett bra tag, även om det för mig kändes som sekunder. Det är som de säger, toppen är egentligen i baslägret, och i detta fall kände jag att detta stämde mer än någonsin förr. Du befinner dig i extrema förhållanden, det är mer än 4000 m nedstigning kvar för att nå baslägret och du känner verkligen att du bara kommit halvvägs. Även om det bara kändes som sekunder på toppen så njöt vi verkligen av vara där.

Hur var nedstigningen till Camp 4?

När vi nått toppen funderade vi på att nedstiga via leden som Ali använt för att nå toppen, men Ali sa att det antagligen skulle gå snabbare via korridoren. Som vi trott så gick det fort för oss att ta oss ned, även om det var mycket krävande. Om det var krävande att klättra upp via den frusna vertikala korridoren så tillät nedstigningen inte det minsta felsteg. Vi koncentrerade oss maximalt och nådde bottnen av korridoren och tog oss därifrån till tältet.

Natten i Camp 4, efter nedstigningen från toppen, var riktigt jobbig eller hur?

Det var den. För det första så var vi helt slut när vi nådde lägret. Vi hade inte möjlighet att vila under dagen och inte heller ta av oss tumvantarna. Förutom de extrema förhållandena så varken drack eller åt vi under 20 timmar, mellan vår bestigning av toppen och nedstigningen tillbaka till Camp 4. Förutom detta så var denna natt, på 7000 m höjd, extremt kall och den värsta natt som vi någonsin spenderat på detta berg. Det var inte bara kylan som ledde till att vi inte kunde sova. Vi hade ansträngt oss så mycket, och du är så slut att tankarna bara maler. Du vet inte ens om du kommer att ha nog kraft att stiga upp nästkommande dag, du tvivlar på att du klarar av att nå baslägret. Det var en riktigt jobbig natt.

Men sedan gick nedstigningen fort

Det gjorde den. Vi var egentligen väldigt starka, även om vi var trötta. Det tog oss två timmar och tjugo minuter att nå Camp 2 och två timmar till för att nå Camp 1. Men när du är på dessa höjder så börjar du tvivla på hur du egentligen mår, speciellt på natten.

Alex Txikon, Tamara Lunger, Simone Moro och Ali Sadpara, når baslägret efter att ha bestigit toppen.
Plockade ni ner allt material eller lämnade ni något?

Vi tog ned allt. Tältet i Camp 4 och Camp 3 monterades ned och allt material, förutom ett tält och en haulbag lämnade vi rejält fastsatta vid Camp 2. En spansk expedition planerar att bestiga berget i vår och vi hade bestämt att vi skulle lämna materialet där för deras bestigning.

Efter att ha nått toppen, och kommit tillbaka till baslägret, så upprepade ni bestigningen från baslägret för att ta bort rep från berget. Det måste ha varit tungt att än en gång återvända upp efter att ha nått toppen.

Detta borde inte vara en nyhet, men tyvärr så är det det. Vi har kommit långt inom alpinismen och klättringen i Himalaya, och därför bör även förbättringar i beteende ske och denna typ av uppstädningar borde vara normen. Därför återvände vi under två dagar för att ta bort fasta rep och även all bambu från glaciären. Vi ville inte lämna något efter oss. Jag vill återigen påpeka att detta inte bör vara något som måste kommenteras, utan något som bör tas för givet, men tyvärr så är det inte så ännu.

När jag nu nämner detta så kan jag passa på att påpeka att Nanga Parbat behöver en städexpedition. Då leden Kinshofer är så teknisk så slänger alla sina rep och dessa blir kvar där. Gamla rep, som nu inte kan användas på grund av deras dåliga skick, bör inte vara kvar där.

Med det perspektiv som du fått efter några dagars vila i Skardu och Islamabad. Hur ser du på denna expedition jämfört med förra årets?

Först av allt så försökte vi använda oss av de kunskaper som vi fick förra året och under detta år använda nya tekniker som har hjälpt oss mycket. Till exempel så använde vi snöskor och pulkor på glaciären ända fram till Camp 1. Något som tillät oss att ta med mycket utrustning, upp till 40 kg per person på vardera färd, med en mindre kraftansträngning. Förra årets expedition betalade av sig till slut i och med att vi nu visste hur leden såg ut, vilka vägar som var bättre att ta, var vi borde placera tälten och vilken repdiameter som behövdes på detta berg.

Detta år har vi även varit mer bekväma i baslägret, då vi har kunnat montera tältet på fast mark och även haft fler soliga dagar, något som har hjälpt oss rejält.

Och gällande planeringen, så kan du nu i efterhand konstatera att ni valde rätt led

Det är en obekväm led, som tvingar dig att utföra mycket tungt arbete i den nedre delen av berget. Därför behövs ett flertal bestigningar för att förbereda leden innan ett toppförsök kan göras, något som inte alla personer tycker om. Det är däremot den enda leden på berget som tillåter dig att, när du väl nått 7000 m, kunna bestiga toppen och återvända på en och samma dag. Något som är extremt viktigt då det inte krävs en lika lång väderlucka och att man inte behöver spendera så många nätter på hög höjd och i de tuffa förutsättningar som berget har.

I år har ni även ändrat ert sätt att arbeta. Ni har varit igång konstant. Är detta något som hjälpt er när ni väl utförde ert toppförsök?

Det hjälpte oss mycket. Ali och jag var urstarka. Vårt sätt att arbeta på glaciären tillät oss att nå direkt till Camp 2 från baslägret. Förra året tog det oss åtta timmar att nå Camp 1 och i år så kunde vi nå Camp 2 på en dag. Det är mycket effektivt, men det krävde en stor kraftansträngning då det handlar om 2000 m höjdskillnad med tung packning. Det är emellertid bra träning och något som leder till att du blir riktigt stark.

Förutom detta så har vi konstant arbetat med leden. Under de dagar när vi väntat på bättre väder så har vi arbetat och förberett glaciären i princip varje dag. Markerat leden på nytt när det snöat etc, detta gjorde att vi höll oss aktiva. Under förra året var vi inaktiva under två långa veckor, något som antagligen var en av orsakerna till att vi inte kunde nå toppen.

Till slut riskerade vi att få slut på krafterna då det totalt blev 30 dagars arbete på berget. Varav ett antal bestigningar med 25 kg packning per person och där vi tog oss upp ett stort antal höjdmeter. Men istället för att ta slut på våra krafter så ledde det till att vi var väldigt starka när vi utförde toppbestigningen.

I början var det Ali och du, men sedan så anslöt sig Simone och Tamara till ert replag.

Ja, som jag tidigare nämnt så var de inte lika acklimatiserade vid höjden, framförallt Tamara. Leden som de hade valt kunde bestigas i alpin stil men den var väldigt svår, på grund av det långa avståndet från leden till toppen, när de väl nått upp på höjd. De lyckades endast nå Camp 2 en enda gång och därför frågade de oss om det var möjligt för dem att ansluta sig till vår led.

Hur har Simone och Tamaras inkorporation i replaget fungerat?

Väldigt bra. Det skedde på ett väldigt naturligt sätt. De visste att vi hade arbetat mycket på leden, men det är klart att när det sker på ett sådant sätt så är du bland vänner och delar på arbetet som utförts på berget. Det har inte varit några problem, det fanns ännu arbete kvar att utföra och under toppförsöket så bildade vi ett väldigt bra arbetslag med god stämning.

Hur har ni mottagits i Pakistan, framförallt när det gäller Ali?

Vi har fått mycket uppmärksamhet, förutom att en pakistansk alpinist medverkade i det internationella replaget. Här på hotellet har jag rummet fullt av blombuketter. Vi har haft en enorm presskonferens och vi har fått ett stort antal erkännanden.

Senaste inläggen

Kommentarer

Du måste vara inloggad på barrabes.com för att kunna skriva ett inlägg Klicka här för att logga in
Det finns inga kommentarer till den här produkten.

Presentkort
Med Barrabes Presentkort blir det alltid rätt!
Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Vill du få information om våra erbjudanden och nyheter
Följ oss
Håll dig uppdaterad på vad som händer på Barrabes.com
Tveka inte, kontakta oss
Kontakta oss
eller ring till
018-444 56 10
(Öppettider: Måndag till torsdag 8:30-18:00. Fredag 8:30-14:00)
Sverige  |  España  |  Deutschland  |  France  |  United Kingdom  |  International